Queer Connections : Sam Hultin

Jennifer Larsson - MAY 2022

My name is Jennifer Larsson and I study at Kulturverkstan [1] Göteborg, Sweden. During my first internship I’ve been spending time with Ephemeral Care developing my own project - Queer Connections - and I’ve had the opportunity to interview several people within the queer-culture field in Sweden. My goal with the project has been to gather different perspectives about working in queer surrounds as a queer person. I want to create a shortcut for queer people in the culture field to find eachother and create new collaborations. I would also love to create a place for young queer people to find new contexts.

First up is Sam Hultin. I first met Sam last fall when they coordinated a workshop with my class at Kulturverkstan and spoke about their previous projects. They made a big impact on me and I was instantly keen to know more about them and their field of work.

Sam Hultin (b. 1982) is an artist based in Stockholm, Sweden. Their work is based on their interest in queer history, identity and community and explores connections between personal experiences and political and social structures. Through city walks, sing-alongs and anniversaries Sam often invites queer communities to activate parts of a queer history together with them. Sam's work is represented in the collections of Moderna Museet, Stockholm, Statens konstråd, Gothenburg Museum of Art and Malmö Art Museum.

You can check out Sam's website here and follow them on Instagram @samhultin

This is our first dual-lingual contribution on Ephemeral Care presented in both Swedish and English. You can skip to the Swedish version here!

Stadsvandring. Foto: Sandra Åhman

Jennifer Larsson: Hej Sam, thanks for talking with us today! Why have you chosen to work within queer contexts?

Sam Hultin: That’s probably what has felt the most fun and most interesting to me. I think I often had the thought that I wanted to create what I wanted to see. That has been my starting point - where do I want to see art, and how do I want to experience art?
I work a lot outside of the gallery space and in the city or with different queer groups. I am queer myself, so it’s about me in some way even though I often use other people's stories. It still affects me on a personal level.

JL: Are you finding it difficult to balance your personal versus professional self?

SH: Usually not, but sometimes people treat you like shit and I sometimes feel like others think I’m weird becuase I’m queer. Since I am quite open with my identity, it can feel personal at times.
For example, a few years ago I was a part of one of Konstfrämjandet’s recurring projects “Konst i arbetslivet” (Art in working life). Myself and another artist were out touring in Västerbotten at different workplaces. One of the performances was at a folkhögskola [2] that was under a very conservative-Christian direction. We did our thing like we always do. In that specific room it became clear that they weren’t ok with me being the way I am. It got a little uncomfortable, but I could bear it until we left. Then we got in the car and I got to vent my feelings with the other artist. My colleagues were very supportive.
My pronouns are they/them, and It happens from time to time that people can’t understand you, for example journalists or art institutions. You would think that art is so incredibly free and accepting, but art spaces can be quite conservative places at times, and some people in those places as well. That’s just something that you would have to accept. I don’t know if it would’ve been different if I had not worked with queer subjects.
I think it would be terrible if I didn’t have a community, colleagues and people in the art world that are completely fine with me being me. I would’ve felt terrible not to have those queer communities in my life, both privately but also in my proffesion. There are exceptions, such as when I am in my professional role and then I notice that someone makes me into something that is not a full-fledged human being. That can be shocking and unpleasant sometimes. It happens quite rarely to me, I must say. There’s something about being an artist. It's the way you get permission to be a little weird, and people don’t mind it. There’s probably a kind of acceptance somehow.

JL: Can it be rewarding to challenge the norms within quite normative places?

SH: Yes, I think that's a bit complex because I feel like I'm doing it without always wanting to. Sometimes I notice that people have to really think and concentrate and it's a bit of a struggle for them somehow, but that’s actually fine.
What can be difficult is when I feel like I’m doing it when it’s not my job to do it. There have been situations where people come and say that I can teach them about HBTQI+ and they will pay me for it. I think that’s a completely different thing, it’s a job.
Then you get to a place and notice that they have no clue at all about queer people and I kind of feel the obligation to educate them. I step in because I have the energy right at that moment. There might be an artist who will be there after me who is queer and may not feel so confident in doing that. In those situations I give them a free lesson and they should feel grateful. Everyone benefits from being challenged in your perception of the world.

JL: Let’s get into the subject about doing something you are passionate about, and to do certain things in order to get paid. How do you find that balance in your work, working with something you personally feel very strongly about?

SH: That's a great question! That’s something I’ve thought about a lot because it depends on who I do it for. If there’s a commision for a non-profit association that consist of a vunerable group within the queer community, if I have the time, I do it for free or for a very low fee. If I do a commission for a company or an authority, there’s always a fee. You can compare it to pride parades, who are there because they risk something? Who are there because they want the credibility to be seen there? You have to keep putting those things into perspective all the time.

JL: Very, very reasonable way to look at it.

SH: That's how you need to resonate, I think. I'm a socialist and I think that if you can even out power in some way, that's great.

JL: What are your thoughts on pink washing? The fact that others make money on someone’s queerness.

SH: That can be difficult. If I’m invited to do a commision for an institution or organisation, I can give them a kind of credibility as being an ally to the queer community by being seen in their socials, such as if they do a Facebook event to show off who will be there. They are saying "look who we invited!" which makes people stop and look. So there’s a balance, because it’s also about money. If I get paid fairly, I’ll do something for them as long as it's not an unethical organization or company.

JL: Let’s talk about separatist rooms [3]. Do you feel that it’s something you are involved in creating and why does it feel important to you?

SH: Yes, it is important to me, both privately and in my work. Because if you belong to a vulnerable group, I would argue that it is absolutely necessary to have rooms where you can talk in a more relaxed way than you may in a more general public. You can also approach conflicts in another way. If you’ve a big conflict and it ends up in the media, for example, you can be shit-talked about quite a bit. I'm referring to when Feministiskt initiativ [4] started. All the headlines were about the conflicts within the new political party.
Conflicts are such an incredibly important part of all rights movements and all political movements anywhere because that's how you get motivated. There is also freedom in it. So therefore the separatist groups become a safe space, to both feel the community, to relax and also just to trample and not to be expected to be a spokesperson or to wage a certain struggle. You may just need time to trample on, and not always talk about political issues or whatever it may be.
I do have my own seperatist rooms with friends and so on. I also try to do it through my work. The latest was when I did the anniversary of the Eva-Lisa Bengtson monument last fall. However, it was not explicitly separatist, there were cis people there. There was an overwhelming majority of transgender people. So yes, it felt very much like the straight cis people who were there kept a very low profile and they behaved well and they understood that it wasn’t about them. It was so powerful, I'm still thinking about that event.
That’s what I want all of my work to be like.

1. Kulturverkstan is an education to become an international culture project manager.
2. Folk high school is a Nordic school form for adult education, sometimes with boarding school.
3. “Separatist spaces for the minority or oppressed groups are safe havens and a political strategy. The conclusion that it is a safe haven is based in the analysis from queer phenomenology that the queer body needs to orient itself in a certain way and pay attention to the surrounding as a strategy to avoid assault. To be, temporary, in a space where the person doesn’t need to pay attention to the surrounding is a break from otherwise being constantly aware.” Schmidt, Kim. 2019. The need of separatist spaces a queer feminist exploration of saunas and lesbian spaces. Umeå Universitet. Pp.15. Available here
4. Feminist Initiative is a Swedish political party, formed in April 2005. The party has run in elections since the 2006 parliamentary elections, and currently has 22 representatives in municiple councils around Sweden (May 2022).

Sam Hultin. Photo: Miki Angarius

Jag heter Jennifer Larsson och jag studerar på Kulturverkstan [1] i Göteborg. Jag har spenderat min första praktikperiod hos Ephemeral Care och utvecklat mitt egna projekt - Queer Connections - och har fått möjligheten att intervjua flera personer som jobbar inom den queera kultursektorn i Sverige. Mitt mål med projektet har varit att samla olika perspektiv gällande att jobba i queera sammanhang som queer person. Jag vill skapa en genväg för queera personer i kulturlivet för att finna varandra och skapa nya projekt. Jag vill även skapa en plats för unga queera människor att hitta nya sammanhang.

Först ut är Sam Hultin. Jag träffade Sam för första gången när hen höll i en workshop för vår klass på Kulturverkstan och pratade om sina tidigare projekt. Hen gjorde ett starkt intryck på mig och jag ville veta mer om hen och hens jobb.

Sam Hultin (f. 1982) är en konstnär baserad i Stockholm, Sverige. Hen arbetar utifrån sitt intresse för queer historia, identitet och gemenskap och utforskar kopplingar mellan personliga erfarenheter och politiska och sociala strukturer. Genom stadsvandringar, allsång och jubileer bjuder Sam ofta in queera gemenskaper att tillsammans aktivera delar av en queer historia. Sams verk finns representerade i samlingarna på Moderna Museet, Stockholm, Statens konstråd, Göteborgs konstmuseum och Malmö konstmuseum.


Jennifer Larsson: Haj Sam, tack för att du tagit dig tid för att prata med mig idag! Hur kommer det sig att du har valt att jobba i queera sammanhang?

Sam Hultin: Det är det som har känts mest roligt och intressant för mig. Jag tänker att jag ofta har att velat göra det som jag har velat se och haft det som en utgångspunkt - var vill jag se konst, och hur vill jag uppleva konst?
Jag jobbar mycket utanför gallerirum och i staden eller med olika queera grupper. Jag är queer själv så allting handlar om mig på något sätt liksom även om jag ofta använder andra människors berättelser. Det berör mig ändå på ett personligt plan.

JL: Tycker du det är svårt att balansera ditt personliga jag och professionella jag i ditt arbete?

SH: Oftast inte, men ibland så blir man ju pissigt behandlad och jag känner ibland att andra tycker att jag är konstig för att jag är queer. Eftersom jag är ganska öppen med min identitet så kan det bli personligt ibland.
För några år sedan så var jag en del av Konstfrämjandets återkommande projekt som heter “Konst i arbetslivet”. Då var jag och en annan konstnär ute och turnerade i Västerbotten på olika arbetsplatser. Ett av framträdandena var på en folkhögskola som var i en väldigt konservativ kristen regi. Vi gjorde vår grej och vi var så himla inkörda på det. I det rummet så blev det så tydligt att de inte tyckte att det var okej att jag var på det sättet jag är på. Det blev lite obehagligt och jag kunde ju stå ut med den situationen tills vi åkte därifrån. Sen satte vi oss i bilen och då fick jag prata ut om det och mina kollegor var jättebra och allting.
Mitt pronomen är hen och det händer med jämna mellanrum att folk inte förstår dig, exempelvis journalister eller konstinstitutioner. Man ju tänka sig att konsten är så himla free och accepterande. Konstrummen kan dock vara ganska konservativa platser ibland, och vissa personer i dom rummen. Man får ta det. Jag vet inte om det hade varit annorlunda om jag inte hade jobbat med queera ämnen.
Det vore fruktansvärt om jag inte hade ett community och om jag inte hade kollegor och människor inom konstvärlden som är okej med att jag är jag. Det hade känts väldigt jobbigt om jag inte hade det communityt både privat men också inom mitt yrke. Det finns undantag, som när jag är i min professionella roll och märker att någon gör mig till något som inte är en fullvärdig människa. Det kan ju vara chockerande och obehagligt ibland, men man lär sig leva med det. Det är ändå ganska sällan det händer mig måste jag säga. Det är nånting med att vara konstnär där man får lov att vara lite weird, och folk bryr sig inte. Så det finns någon typ av acceptans.

JL: Känner du att det kan vara givande att utmana normativa platser?

SH: Ja, jag tycker det där är lite svårt för jag känner att jag gör det även när jag inte vill göra det. Ibland märker jag att folk måste koncentrera sig och att det är lite kämpigt för dom på något sätt. Men det känns fine.
Det som kan bli svårt är när man känner det inte är mitt yrke att göra det. Det har uppstått situationer där folk frågar om jag kan komma och lära dem om HBTQI+, och det tycker jag är en helt annan grej, det är ett jobb.
Sen kommer du till ett ställe och märker att de inte har någon som helst koll på det och då steppar jag in för att jag har energin just då. Jag tänker att det kanske kommer en konstnär efter mig är queer och kanske inte känner sig så trygg i att göra det. I den situationen ger jag dem en gratis lektion. Alla gynnas av att bli utmanade i sina föreställningar.

JL: Låt oss prata om att göra någonting man brinner för versus att gå med på att göra vissa saker för att man får betalt. Hur hittar du den balansen i ditt arbete i att jobba med något du personligen känner väldigt starkt för?

SH: Det har jag tänkt jättemycket på också, särskilt när jag gör uppdrag. Dels beror det på jättemycket vem jag gör det för. Är det en ideell förening som består av en väldigt sårbar grupp inom mitt community, så gör jag det gratis eller för en låg summa om jag har tid. Om jag för ett uppdrag för ett företag eller myndighet har jag alltid en taxa. Det går att sätta i perspektiv med pridetåg och vilka som ska gå med i det. Vilka är där för att de riskerar någonting? Vilka är där för att de bara vill ha den credden att synas där? Det finns så många nivåer i det där.

JL: Väldigt, väldigt rimligt sätt att se på det.

SH: Det är ju så man får tänka, tänker jag. Jag är ju socialist och tänker att om man kan jämna ut makt på något sätt så är det bra.

JL: Vad tänker du kring pinkwashing? Att andra tjänar pengar på ens queerness.

SH: Det kan ju vara svårt. Om jag är inbjuden och gör ett uppdrag för en institution eller företag ger jag dem en typ av credd genom att synas i deras sociala medier. Dom säger “kolla vilka vi har bjudit in!”, vilket gör att folk stannar upp. Det är hela tiden en balans för det handlar ju också om pengar. Om jag får skäligt betalt så det är klart att jag kan göra någonting om det inte är en oetisk organisation eller företag.

JL: Låt oss prata om separatistiska [2] rum. Känner du att det är någonting du är med och skapar och varför känns det viktigt för dig?

SH: Ja, det är det viktigt för mig, både privat och i mitt arbete. Om man tillhör en sårbar grupp så menar jag att det är helt nödvändigt att ha rum där man kan prata på ett mer avslappnat sätt än vad man kan göra i den stora världen. Man kan också ta konflikter på ett annat sätt. Om man har en stor konflikt och att den hamnar i media exempelvis, så kan kan man få otroligt mycket skit. Jag tänker på när Feministiskt initiativ startade. Då var alla löpsedlar om konflikterna inom det nya partiet.
Konflikter är en så otroligt viktig del av alla rättighetsrörelser och alla politiska rörelser var som helst. Det finns en frihet i det. Det är viktigt med trygga ett rum, både för att känna gemenskap, slappna av och också bara för att tramsa och att inte förväntas att man ska vara en talesperson eller att man ska föra en viss kamp. De kanske bara behöver tid att tramsa ihop och inte alltid prata om politiska frågor eller vad det än kan vara.
Jag har separatistiska rum med kompisar också. Jag försöker också att göra det genom mitt arbete. Det senaste var när jag gjorde jubileumet för Eva-Lisa Bengtson monument i höstas. Det var ju dock inte uttalat separatistisk, det var cis-personer där. Det var dock en överväldigande majoritet av transpersoner. Så ja, det kändes väldigt mycket som att om de straighta cis-personerna som var där höll en väldigt låg profil och de betedde sig bra och de förstod att det inte handlade om dem. Det var så mäktigt. Jag tänker fortfarande på det där.
Det är så jag vill att allt mitt arbete ska vara.

1. Kulturverkstan är en utbildning för att bli internationell kulturprojektledare.
2. En grundtanke inom separatistiska rörelser är att det stängda rummet ska fungera som en trygg fristad för gruppens medlemmar.

Ephemeral Care focuses on ethics, practice and strategies in artist-led and self-organised projects.